”Smärtometer”

Smärtometer

”Smärtometer”

”Smärtometer” är ett visuellt hjälpmedel som kan man använda sig av när man vill förklara för patienter hur kroppens smärtsystem normalt fungerar och hur det fungerar vid långvariga smärttillstånd. Illustrationen är framtagen av Paincloud och kan användas fritt. Det här inlägget vill försöka ge lite tips om hur man kan förklara bilden för patienten, och hur man kan gå tillväga för att normalisera funktionen i smärtsystemet. 

Den röda ”temperaturmätaren” visar graden av fysisk belastningen på kroppens olika vävnader.

Bilden till vänster illustrerar hur kroppens smärtsystem svarar på fysisk belastning när systemet fungerar som normalt. När en viss gräns för fysisk belastning nås, svarar kroppen med att skapa smärta, innan ytterligare en gräns nås, där vävnaden faktisk skadas.

Bilden till höger illustrerar hur kroppens smärtsystem svarar på fysisk belastning når funktionen i systemet har ändrats och patienten har utvecklat ett långvarigt smärttillstånd.

Vilka ändringar ser vi vid ett långvarigt smärttillstånd?

Om man tittar på bilden, så kan man se att gränsen för när vävnadsskada uppstår har sänkts, med andra ord, kroppens vävnader klarar av mindre fysisk belastning innan en vävnadsskada uppstår.

Smärta leder ofta till en minskad aktivitetsnivå, som i sin tur leder till minskad belastning på kroppens muskler, senor och leder. Mindre belastning över tid leder till att vävnader försvagas och inte klarar av lika mycket fysisk belastning som tidigare, och kan därmed lättare skadas/överbelastas.

Man kan även se att gränsen för när smärtsystemet träder i kraft och skapar smärta för att skydda vävnad mot skada har sänkts: systemet har utvecklat en större buffert, systemet ”överskyddar” vävnaden. Smärtan är då ett resultat av ett antaget hot mot vävnaden, ett hot som inte stämmer överens med den verkliga gränsen för fysisk belastning innan vävnadsskada uppstår.

Om en patient överskrider gränsen för smärta för mycket eller för länge, så vill smärtsystemet svara med ett ”uppblossande”: smärtan blossar upp, antingen direkt i samband med den fysiska belastningen, eller i tiden efteråt, ofta dagen efter. Smärtan upplevs ofta som svår, det mesta av aktiviteter gör ont, smärtan hänger gärna kvar några dagar och patienten upplever oro och frustration över sin situation.

Vilken mekanism ligger bakom den större bufferten och ”uppblossande”?

Ett fenomen som kallas för ”central sensitisering” ligger bakom.

Kort så innebär central sensitisering en signalförstärkning inom centrala nervsystemet, som leder till en ökad och mer intensiv smärtupplevelse. Normalt icke-smärtsamma stimuli kan också uppfattas som smärtsamt. Allodyni och hyperalgesi är vanligt vid central sensitisering.

Varför utvecklar patienten central sensitisering?

Ett långvarigt smärttillstånd utvecklas ofta från ett nyligen uppkommet smärttillstånd. Till exempel en person som plötsligt överbelastar kroppens vävnader, med en vävnadsskada och akut smärta som följd.

Den inflammatoriska processen sätter igång, vävnaden läker, men smärtan och känsligheten i området kan kvarstå efter förväntad läkningstid. Smärtutbredningen blir ofta mer diffus och utbredd, och smärtsvaret står inte i proportion till den fysiska belastningen.

Ett långvarigt nociceptivt inflöde vill leda till att neuron lokaliserade i ryggmärgens bakhorn, viss uppgift är att modulera och vidareföra nociceptiva signaler, aktiveras lättare och ”starkare” vid samma grad av nociceptivt inflöde. Detta fenomen kallas för ”wind up”, och vill leda till en mer intensiv smärtupplevelse.

Kroppens smärtsystem har förmågan att antingen förstärka eller dämpa nociceptiva signaler från neuron lokaliserade i ryggmärgens bakhorn. Denna signalprocessering påverkas av hur personen ifråga hanterar sin smärta:

  • Intar personen ett överdrivet skyddande beteende? Konfronterande eller undvikande?
  • Vilka tankar har personen kring sin smärta? Vilken innebörd/betydelse har smärtan?
  • Katastroftankar?
  • Hur påverkas personens tankar av familj, vänner och andra bekanta?
  • Hur är livssituationen i övrigt? Stress? Oro? Arbetet?
  • Tidigare erfarenheter?
  • Om personen söker vård, vilka förklaringar får personen till sina besvär? ”Words that hurt, words that heal!”
  • Har personen genomgått misslyckad behandling för sina besvär?

Hur kan man höja gränsen för smärta och ”uppblossande”?

Att öka patientens förståelse för hur kroppens smärtsystem fungerar är en viktig åtgärd. Om patienten förstår varför kroppen reagerar som den gör, och vilka faktorer som påverkar, så kan det ge en känsla av kontroll. Smärtan vill gärna få en annan innebörd. Till exempel att ett ”uppblossande” inte betyder att vävnaden har blivit ytterligare skadad. Detta vill ofta leda till ett mer aktivt deltagande från personen.

En annan princip man kan använda sig av är ”graded exposure”. ”Graded exposure” innebär helt enkelt att gradvis exponera personen för aktiviteter som smärtar, ”poke the bear”/”nudda smärtan”, utan att utlösa ett uppblossande. Man utgår då ifrån en baslinje: hur länge kan personen utföra en aktivitet innan smärtsystemet svarar med ett ”uppblossande”? Man vill då gradvis närma sig gränsen för ett ”uppblossande”.

Säkerställa en bra sömnkvalitet.

Stressreducerande åtgärder.

Identifiera och adressera kognitiva faktorer (se ovanstående).

Generell fysisk träning har en smärtlindrande effekt.

Manuell behandling i olika former har en smärtlindrande effekt och kan öppna upp ett fönster för ett mer aktivt deltagande i rehabiliteringsprocessen. Dock är det viktigt att den manuella behandlingen anpassas och att man tar hänsyn till den sänkta gränsen för stimulering:

  • Be patienten informera om ökad smärta under behandlingens gång
  • Undvik att framkalla identisk smärta oftare än varje 3 sekund, för att inte aktivera ”wind-up” fenomenet
  • Minimera/undvika tekniker som med sannolikhet kan producera nociception
  • Använda mjuka/milda/ytliga tekniker som berör större områden

Hur kan man höja gränsen för vävnadsskada?

Utöver att öka den generella fysiska förmågan, kan man rikta in den fysiska belastningen mer specifikt mot det smärtsamma området, för att öka olika vävnaders förmåga att klara av belastning (adaptation).

Källor:

Man Ther. 2009 Feb;14(1):3-12. doi: 10.1016/j.math.2008.03.001. Epub 2008 Jun 3.
From acute musculoskeletal pain to chronic widespread pain and fibromyalgia: application of pain neurophysiology in manual therapy practice.
Nijs J1, Van Houdenhove B.

J Orthop Sports Phys Ther. 2009 Jul;39(7):496-505. doi: 10.2519/jospt.2009.2983.
Physical therapy utilization of graded exposure for patients with low back pain.
George SZ1, Zeppieri G.

Pain. 2011 Mar;152(3 Suppl):S2-15. doi: 10.1016/j.pain.2010.09.030. Epub 2010 Oct 18.
Central sensitization: implications for the diagnosis and treatment of pain.
Woolf CJ1.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s